fromesswithlove

Usch, det var inte roligt att ta farväl. Det känns så definitivt. Försökte hålla tillbaka tårarna men det var inte lätt. Och det är ett tecken på att jag haft en bra tid trots allt. Det svåraste var att lämna Noi, hon har varit en god vän och så omtänksam. Salavan har varit mitt hem i 6 månader och även om det har varit rätt primitivt så har det funkat...och jag har som ni kanske förstår till och med börjat gilla det. Och man behöver inte heller bestämma sig för vilket liv man gillar mest. Det handlar om att få uppleva olika sätt att leva på. Nu lämnar jag detta liv för ett litet tag (eller kanske långt om jag ska vara ärlig...) för att byta till mitt andra liv. Och jag kommer  nog fundera mycket framöver. Fundera över hur tiden i Laos har förändrat mig. Sätta saker i andra perspektiv. Man kan väl säga att detta har varit a journey of self-discovery. Jag kände i vintras att jag behövde se/göra/uppleva något annat. Det var en lite instängd känsla jag hade. Nu har jag släppt alla känslor fritt. Jag är glad att jag har kämpat på och jag kan säga nu i efterhand  att det var värt det. Och det är nu även dags att tacka min vän M som såg till att jag fick uppleva detta. Jag sa till M tidigare i våras att ännu kan jag inte tacka dig eftersom allt kändes jobbigt. Men nu är dagen kommen: Tack M!

Jo, jag testar om jag skolmogen. Okej, från början. Mr V berättade för mig att när han var liten (nu är han runt 30 så det var inte så värst länge sen) så avgjorde inte åldern när man fick börja skolan. Utan när handen kunde nudda halsen (ungefär som på bilden) då var man redo att sätta sig i skolbänken. Så sitter hjärnkapaciteten i händerna eller hur tänkte de egentligen? Alla dessa olika människor, och alla dessa olika tankesätt, DET är intressant!

I Thailand fick jag en typisk GB-glass med hela kidneybönor i. Det verkar vara vanligt att stoppa bönor i sötsaker här. Detta gäller även yoghurt. Förra veckan såg jag en yoghurt här i Salavan med kidneybönor och lotusfrö. Vågar jag prova…?
Om detta var i Sverige skulle glassen/yoghurten/whatever med största sannolikhet få någon typ av GI-märkning eller fiber-hyllning... När vi ändå snackar bönor så kommer här dagens tips:

• istället för vatten kan mixade kidneybönor (+lite vatten, annars blir det en tjock seg hummus) användas som degvätska i matbrödet. Litet tillskott av protein och nyttiga fibrer!

Och apropå hummus kom jag nu på dagens tips nr 2:

• en trevlig sommarhummus (som ska passa bra till nypotatis) får du till genom att ta ersätta persiljan med dill och även tillsätta färsk hackad chili. Tack Katarina för tipset (som experimenterade fram denna hummus i helgen)!

Så kort och gott: Mer baljväxter åt folket! (Men Asien, ni kan skippa baljväxterna i glassen, tack...)

Idag är det lördag även i Laos... Sov ända tills 10.30, rekord! Igår kväll sprang jag runt på marknaden och man blir väldigt inspirerad till matlagning av att gå där. Undataget är väl köttavdelningarna på marknaden som stinker...lik. Försöker alltid diskret hålla för näsan eller sluta andas när jag går igenom där. Nu börjar det bli säsong för ananas, drakfrukter och papayor som finns i höga berg på marknaden, det är trevligt!




Allt detta för bara 10.000 kip (ca 10 kr). När jag skulle handla löken så ville han ha 10.000 kip... Jag visade honom alla andra kassar och sa "detta har jag fått för 10.000 kip, så jag tänker bara betala 500 kip för löken". Punkt slut. Han gav med sig.




Vårt kök. Innan jag flyttade in var det ganska tomt...



Likaså i kylen... Men grejen är att man måste förvara nästan allt i kylen pga alla kryp och då blir den lätt lite överfylld.

Nu har jag jobbat undan lite. Min projektplan är reviderad och studien kommer nu att inriktas mer på dietary intake och nutritional value. Och orsakerna till malnutrition.  Mindre food security och annat som inte är direkt relaterat till nutrition. Resurserna i fält är begränsade så jag har fått göra studien lite mindre omfattande. Det känns bra. Nu återstår bara att skriva en bakgrund om malnutrition i södra Laos. Har packat ner några artiklar och rapporter i resväskan (jag är väl den enda som har resväska bland alla backpackers på flygplatsen....) som jag kanske kanske kanske kommer att läsa under semestern.

Engelska-lektionen gick bra igår men har nu diskuterat studenten som inte kan alfabetet med chefen. Det blir någon lao-människa på kontoret som får ta hand om undervisningen för hans del. Det är ju hur svårt som helst att lära en person att läsa...försökte få honom att läsa ordet hello. Det gick åt skogen. Lektionerna kommer att bli något lättare framöver!

Allt är packat och klart inför Thailand. Bussen går 16.30 mot Pakse idag så snart är jag out of here!!!

Nu tar bloggen en ny vändning. Blir inget snack om någon nutritionsstudie eller om kontoret på ett tag. Nu är det turkost vatten, paraplydrinkar och solbränna som gäller!

Nu är denna arbetsdag slut. Jag har precis bokat biljetten till Bangkok. Flyger 15.30 på torsdag. Detta innebär att jag måste ta bussen till Pakse onsdag eftermiddag. Torsdag morgon tar jag buss över gränsen till Ubon där jag sedan tar flyget. Möter upp S och K och sedan tar vi taxi till Hua Hin. Mycket logistik och planerande kring resandet men det är jag van vid nu.

Jag har lagt till lite olika kategorier i bloggen nu där jag arkiverar inläggen (inte helt klart ännu). Så om ni tycker något är extra spännande att läsa om så är det bara att surfa runt bland de olika kategorierna.

Imorgon måste jag åka tidigt till Pakse igen för att ta ut pengar och köpa en normalstor resväska. Kan inte komma med min stora resväska som jag åkte hit med... eller kanske för då får jag ju plats med ugnen! Vi får se vad jag hittar. Hann inte med att göra detta igår så nu måste jag spendera halva lördagen på en buss. Får äta pizza i Pakse som belöning! Eller indiskt? Eller både och! Tror inte risken är så stor att jag går ner i vikt här.....

Nu ska jag snart hem och laga lite mat. Blir inga aktiviteter ikväll, är fortfarande trött efter allt relaxande i hängmattan de senaste dagarna=). Har köpt lite nya filmer så kanske blir det en titt på Slumdog Millionaire som jag hört ska vara bra!

Och by the way... har nu lagt in länkar längst ner till höger på sidan till mina vänners bloggar! Så kika gärna in hos dom också!

Jag har lärt mig ett nytt lao-ord idag, nämligen framgångsrik. På lao betyder mitt namn (om man uttalar det på rätt sätt) nämligen framgångsrik eller att vinna. Så med detta så ska jag försöka känna mig lite mer framgångsrik. Det är ganska tufft här emellanåt så det är ingen lätt uppgift...

Bilder från invigningen kommer så småningom, möjligen till helgen!

Detta tog sin lilla tid och nu är klockan mycket och jag ska hem och sova. Det verkar vara lite överbelastning på blogg.se idag då inläggen inte är uppdaterade ännu och saker har krånglat. Hoppas det ska funka!

Imorgon är det måndag igen och en ny vecka börjar. I veckan är det officiell öppning av kontoret och invigning. Det ryktas om att lokal-tv kommer…kanske på tiden att kamma sig och ta på lite mascara. Det blir inte många skönhetsprocedurer här. Det är ju så varmt så man svettas av allt… Ändå tycker jag att alla Lao-kvinnor alltid ser så piffiga ut, undrar vad hemligheten är.

Sov gott!

Nu sitter jag i Pakse och har atit pizza och nyss druckit en banana mango fruit shake. Gott gott! Funderar pa att kopa en blender sa att jag kan gora shakes hemma. Har finns ju sa mycket god frukt! Och snart ar det regnsasong och da kommer det annu mera frukt.

Bussresan gick bra men det ar ju ganska segt eftersom det gar sa sakta. Men jag traffade en ny kompis pa bussen. Vi har setts nagon gang innan pa Pakse bussen och denna gang sa har vi pratat mer. Han bor i Salavan under veckorna och aker till Pakse till helgen till sin familj. Alla Lao/folk har smeknamn som inte alls verkar ha nagot med det riktiga namnet att gora. Sa min nya kompis ologiska smeknamn ar Air som i engelska air...det var han noga med att understryka... Apropa ologiska smeknamn sa kallar sig Sitthisak pa kontoret sig for Po. Det gar inte alls ihop. Jag far undersoka detta smeknamns-fenomen lite. Jag minns att i borjan tyckte folk att jag skulle skaffa mig ett smeknamn och det verkar ju som jag kan valja vad jag vill!

Air jobbar pa UXO Lao kontoret i Salavan. UXO Lao tar hand om att rensa bort alla odetonerade minor fran kriget som ligger och lurar i skogarna. WFP har en del samarbete med UXO Lao eftersom vi inte far genomfora nagra projekt i omraden som inte ar rensade. Detta galler framst Food for work (Mat for arbete) dar invanarna i en by konstruerar vagar, bygger broar eller fiskdammar och far ris i utbyte mot arbetet. Och om omradet inte ar rensat innebar detta en fara bade for invanarna och WFP. Kaleum district dar jag var ute i falt ar till exempelvis inte helt upprensat och WFP maste invanta klartecken fran UXO Lao att starta vissa projekt i vissa delar dar. Bli nu inte radda, vi gick mestadels pa stigar och det ar ingen fara. Men inne i skogen kan det finnas gammalt skrot. Jag sag en del gamla bomber och annat skrot langs stigarna nar vi vandrade men se men inte rora!

Och tillbaka till Mr Air. Vi ska spela badminton och dricka Beerlao nagon dag. Det dar med badminton vet jag inte riktigt om det ar sa bekvamt i 35 graders varme, men Beerlao funkar ju alltid!

Nu blir det snart godnatt for bussen gar vid 7-tiden imorgon bitti!
Ses pa bloggen i helgen hoppas jag!

Oki, let's start! Efter ett möte i Sekong på måndagen (huvudstaden i provinsen Sekong) med Provincial Education Service (PES) begav vi oss vidare till Kaleum district där vi tillbringade veckan. Vägen dit var det mest guppigaste jag varit med om men balanssinnet skötte sig bra och jag slapp åksjuka. Efter lite organ-omflyttning långt där inne i buken så "checkade" vi in på ett simpelt guetshouse i district center. Dagen efter hade vi ett morgonmöte med några från PES ,DEB (district education bureau) samt några DO:s (district officers). Syftet med denna field trip var att bedömma om det behövs School feeding projekt i vissa byar i distriktet samt kolla över hur det fungerar med School Feeding i de byar där det precis har startat. Eftersom det finns många byar så delade vi upp oss i två team och därför var vi tvungna att gå igenom alla blanketter och formulär med PES, DEB och DO som skulle fyllas i för att kunna bedömma och utvärdera. Så efter mötet på tisdagsmorgonen fick vi åka bil upp i bergen (först var vi dock tvungna att köra i floden för att komma på rätt sida, och det var ju lite spännande). Det blev ännu guppigare och tur var väl det för mina inre organ kom väl äntligen på rätt plats igen. FN-bilen är en tuff bil som klarar allt men jag var allt lite rädd emellanåt när vi slirade lite för nära kanten eller körde rakt in i stora träd. Living on the edge!

Sedan tog vägarna slut och det var dags att använda benen... efter en lång dags bilsafari delade vi upp oss i två team och jag, field monitor Monthong från kontoret samt en DO (som jag tyvärr aldrig lärde mig namnet på trots en vecka tillsammans. Fy skäms.) begav oss till första byn där vi gjorde en bedömning och övernattade. Bedömningen innebär att ta reda på saker som hur många barn som går i skolan, har byn stöd genom andra organisationer såsom UNICEF, har skolan tillgång till rent vatten, hur kan maten levereras till byn/skolan, är byn intresserad av School feeding osv. School Feeding innebär att bynborna måste samarbeta med varandra och med "distrikt-styret" (främst Do:s) och med WFP. Det är viktigt att byborna kan samarbeta med varandra eftersom maten måste levereras till skolan, den ska förvaras, tillagas och dessutom ska mat delas ut till studenterna  i form av take-home rations. Och detta ska gå rätt till och det är viktigt att både DO:s och field monitors från WFP övervakar det hela. Därför åker de ut i fält. Och WFP vill lägga mycket ansvar på DO:s eftersom i slutändan ska de kunna hålla igång projektet själva utan stöd från WFP. Det är svårt att förklara alla procedurer och än har jag inte fattat allt men jag hoppas ni kan förstå lite ialla fall. Och ett av problemen i Kaleum district är själva leveransen av mat. Vissa byar är så avlägsna att de måste gå upp till 6 timmar för att komma till en "food drop point". Till en drop point kan man komma via bil eller båt. Detta betyder att de måste bära maten härifrån till byn. Och det är stora mängder ris, corn soy blend, olja, socker och konserverad fisk. Jag har hållt på att lägga ner flera gånger under vandringarna i  veckan pga av min tunga rygga så vi har haft en del diskussioner om byarna är motiverade till att hämta maten och hur detta kan fungera. Och för er som undrar så är Corn soy blend en blandning som kokas med vatten. I denna blandas i socker och numera vitamin A berikad olja. Även bananer, cassava och pumpa kan blandas i. Detta serveras studenterna på förmiddagen så att de ska orka med skoldagen och öka koncentrationen!

Som sagt så tog vägarna slut och där var vi in the middle of nowhere utan någon som helst kontakt med omvärlden. Man kan alltid skicka en budbärare men det tar ju lite längre än ett sms.... Vi har besökt ca 10 byar. Vi har gått väldigt mycket och många vet ju att jag inte riktigt är medlem i vandrings-fanklubben hemma i Skåne men jag har kämpat på. Landskapet är fantastiskt vackert och jag har fått se saker som en turist i Laos aldrig kan se. Vi har kämpat oss uppför höga höjder och jag kan väl inte direkt säga att njöt så mycket av utsikten just då.....knappt något vatten, ingen ordentlig mat och tung last på ryggen.

Och när det gäller maten så blir det ingen lao-mat för mig den närmsta tiden. Jag har ätit sticky rice,kokt ormbunke (ganska gott!) och chili-glutamat-blandning tre gånger om dagen i en vecka. De andra hade ju lite mer att välja på i form av vild fisk, kyckling, buffelkött, konjure, stekta ödlor med mera. Men jag fick hålla mig till min ormbunke. Och till ett Leksands knäckebröd om dagen. Efter veckans slut var min kropp helt uttömd och skrek efter PROTEIN.

Och bylivet då? Alla har varit väldigt snälla och vi har oftast bott hos head of village. Husen är antingen av trä eller bambu och man sover på något madrassliknande på golvet. Oftast bor flera generationer i husen så det är big family life! Och de har många barn! När det är dags för mat så får vi gäster äta först och de andra sitter och tittar på. Kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnen. Männen går ut och arbetar i skogen (jagar eller håller på med jordbruk). Nu håller de på att förbereda inför regnsäsongen då de börja så grödorna. Så nu är det slash and burn som gäller, tyvärr. De eldar upp skog för att sedan kunna använda marken att odla på. Marken kan sedan bara användas i några år och de måste då hitta ny mark där de börjar elda på nytt. Ungefär som svedjebruk. Kvinnorna går också ut i skogen men mest för att samla frukt och grönsaker. Vissa byar har även en kitchen garden där de odlar vissa grönsaker.  I Kaleum district är många byar helt självförsörjande och kanske bara åker in till marknaden i district centre några gånger per år för att inhandla det nödvändigaste såsom salt, glutamat, socker och lite kläder. Männen kan dock åka in till centrum lite oftare. Kvinnorna talar ingen Lao utan bara dialekt. Männen talar oftast lao eftersom de har mer kontakt med civilisationen. Barnen lär sig lao i skolan men sedan glömmer de oftast bort det och i vuxen ålder kan en del endast förstå men inte tala lao.

Vad jag har sett så är kvinnor och män väldigt uppdelade. Männen respekterar kvinnorna väl men det är lätt att se skillnader. Exempelvis är det nästan bara männen från byn som medverkat när vi har haft möten angående bedömning om School feeding projekt. Och ibland vill inte kvinnor svara på frågor som kan påverka någon form av beslut.  Dock ingår kvinnor i de så kallade School feeding committees som finns i de byar som redan har School feeding. Kvinnorna är oftast de som lagar skolmaten och i varje kommittee ingår några kvinnor från Lao Women's Union. Alla i byarna röker tobak blandat med sockerrör i en slags vattenpipa av bambu som kallas kok  och kvinnorna måste serva männen med detta. Alla röker.  Även de allra minsta. Barnen ser föräldrarna röka och tar efter föräldrarna. Och alla röker hela tiden. Min känsliga näsa har verkligen fått sig en omgång...

Jag och Monthong som båda är kvinnor har inte haft några problem med att vara just kvinnor. Och under mötena har jag fått avlsuta genom att säga några väl valda ord eftersom jag som utlänning anses vara experten... I själva verket är jag ju den som vet minst om projektet. Men experten lekte diplo(mat) och fick öva sig på internationella relationer...

Det har varit extra krävande att vandra när jag inte fått ordentligt med sömn. Livet börjar tidigt i dessa byar. Tuppar och höns kacklar, barn börjar skrika och kvinnorna börja stöta riset med stora träklubbor. Inte en chans att somna om efter det. Och apropå det här med kackel (som verkar vara en genomgående sömnstörare) så har jag nog aldrig varit gladare över att höra kackel.... Efter 5 timmars vandring i berg och hetta och det enda jag kunde tänka på var vatten, vatten, vatten och plötsligt få höra kackel, ja det betydde ju att vi var snart var framme!!!


Det här blev mitt längsta inlägg och det är svårt att sammanfatta det hela och det blir lätt flummigt men jag kommer ju hem en vacker dag och kan berätta! Har tagit en del bilder men de får jag lägga upp en annan dag.

Forsta veckan i falt var rent ut sagt pissjobbig men saklart larorik och intressant. I mandags morgon var vi pa vag till nasta distrikt men jag hade da fatt feber och madde illa och fick inte fortsatta. En chaffis hamtade mig och korde tillbaka mig till Salavan. Fran gransen vid Pakse akte jag ambulans (lite overkill kanske...) till sjukhus i Thailand for att kolla upp vad som var fel. Lyckligtvis var det inte dengue-feber eller malaria som jag misstankte. Idag har jag kommit tillbaka fran mitt lyxliv i  Thailand och sitter nu i Pakse och invantar bussen till Salavan. Jag mar battre nu och i helgen ska jag aterhamta mig i sangen med amerikanska tv-serier. En utforligare version av mitt aventyr fran kojorna i bushen till king size bed i Thailand kommer snart!

Nu bär det snart av till grannprovinsen Sekong. I eftermiddag ska vi på ett möte med Provincial Education Service (PES, jag håller sakta men säkert på att lära mig alla dessa förkortningar) angående School Feeding projektet. Sedan ska vi bo på ett guesthouse tills imorgon då det bär av mot byarna. Äventyret börjar nu!
Bloggen får vila lite de närmsta två veckorna. Är tillbaka fredagen den 13 mars (om jag har tur...). Men man vet aldrig om jag kan få till ett blogginlägg så kika in ändå!

Idag gav jag upp...i alla fall for en liten stund. Inga pengar, inget vatten och ingen god mat. Ar i Pakse over helgen for att gora lite arenden. Var tvungen att ta ut pengar har eftersom de inte tar kort i Salavan men olyckligtvis fungerade inte mitt kort i automaterna. Hade mor pa telefon som i sin tur hade SEB pa telefon som sa att det inte var nagot fel...Till slut fick jag skjuts av en snall kille till massa automater runt om i staden och nagon timma senare var jag 3 milljoner kip rikare. Snacka om tjock planbok (pengaproblemet fixat). Och sedan har jag atit god indisk mat med en fransman (matproblemet fixat) och det atersta att se om vattnet kommit tillbaka hemma i huset imorgon. I morse tvattade jag haret med dyrbart flaskvatten. Mitt framsta arende ar att kopa en sovsack som jag ska ha med mig ut i faltet. Har gatt runt hela eftermiddagen och fragat efter tong noon (sovsack) men utan framgang. Kopte i stallet en t-shirt med texten " Rich man is better than smart man". De har valdigt roliga formuleringar pa tishorna har och man far sig ett gott skratt.

Ha en trevlig kvall nar det blir dags for det!

Idag har jag förberett mig inför min field trip på måndag. Jag kommer att vara borta två veckor i sträck. Vi kommer att åka till grannprovinsen Sekongs mest avlägsna och fattigaste områden och de har varnat mig för att man kanske måste GÅ 2-3 timmar för att komma till vissa byar. Så det var väl tur att inte bara jordgubbsskorna kom med utan även ett par rejäla skor. Som jag för övrigt nog borde gå in lite innan så att man inte behöver "compeeda" sig allt för mycket.

I eftermiddags följde jag med till ett Silk Home här i stan. Hit kommer gravida kvinnor några veckor innan de ska föda. De får bo på hemmet och får utbildning av en sjuksköterska inom olika områden, bland annat nutrition. I utbyte mot att de närvarar på dessa 17 lektioner får de 1 kg ris per lektion. Detta projekt drivs med hjälp av en annan internationell organisation som tyvärr har dragit sig ur projektet. Därför är framtiden för detta Food for training-projekt (Mat för utbildning) osäker eftersom WFP inte kan stå som ensam organisation. Dock fick vi reda på under dagens möte att regeringen i  staden Salavan troligen kommer att kopplas in och stödja projektet. Men detta gäller bara detta Silk home, det finns ju många fler i resten av provinserna Salavan och Sekong som kanske måste stänga ner.

Efter besöket åkte vi inom marknaden och jag köpte baguetter (lyx lyx lyx) och grillade majskolvar (ännu mera lyx) som jag har suttit och smaskat på nu. Men nu är det väldigt mörkt ute och jag och min ficklampa får försöka hitta vägen hem... Imorgon beger jag mig till Pakse! Back to civilization!

På torsdagskvällen hade vi welcome party för några nya medarbetare och för mig. Vi var på restaurangen som har tofu (nog den enda i stan...) och åt mat och drack Beerlao. Lao-folket är rätt bra på att dricka öl...och de ser hela tiden till att ölmängden i glaset inte understiger 50 %..... Sedan var det dags för karaoke på lao och thai. Ganska smörig musik... Jag fick den stora äran att sjunga ännu smörigare sånger som My heart will go on och Right here waiting for you. Kvällen blev ganska tidig för mig och HJ eftersom vi har väldigt trötta efter otursnatten. Men det var en väldigt trevlig kväll!

En liten bekännelse: I onsdags morse sprejade (med elakt kackerlacksmedel) jag en stor lurvig spindel till döds...och efter det har jag haft två otursdagar på raken. Onsdagskvällen låste jag ju ute mig från mitt rum och på torsdagskvällen blev det strömavbrott och vattenavbrott. Detta betydde att det inte gick att kyla ner sig på något vis, varken med fläkt eller kall dusch. Det gick verkligen inte att sova, det var hemskt. Till slut låg vi i sängen med halvkalla vattenflaskor från det än så länge kalla kylskåpet. Så den enda lösningen var att leta upp ett guesthouse. Så sent på onsdagskvällen körde vi runt på moppen (det var dock väldigt svalkande!) och letade guesthouse. Och till slut fick vi ett rum och kunde sova gott. Morgonen därpå var det enda vi kunde tänka på var duscha. Men el- och vattenavbrottet hade visst spridit sig hit så det blev inget med det. Och hemma var det samma visa. Och vi har fortfarande inget vatten... Så jag kommer aldrig med döda en spindel (om det inte är absolut nödfall). Och citerar här några rader från Håkan Hellströms låt "Jag var bara inte gjord för dessa dar ":
" Jag sköt en hund när jag var fem. Gud minns mitt namn i himlen. Så nu är jag en hund själv. Och någon borde skjuta mig."

Ska bara tillägga att jag tror att denna spindel var väldigt elak för sedan såg jag en liten babyödla på golvet som inte hade kvar sin svans (den låg bredvid...) och jag tror att det var spindeln som var lite hungrig. Där låg ödlan på rygg och såg ut att lida väldigt mycket... så resten får ni lista ut själva.

Nu har jag fått ännu en uppgift…nämligen engelskalärare. Våra fyra chaufförer kan knappt någon engelska och därför måste jag nu locka fram mina pedagogiska sidor och mitt tålamod för att ge den bästa undervisningen. Vi startade idag och två av dessa herrar kunde inte ens alfabetet så vi har rabblat alla bokstäver och försökt få till det rätta uttalet. Och de har väldiga problem med att säga F och S. Det säger bara stopp! Så morgonen spenderades framför en whiteboard-tavla och jag vet inte hur många gånger jag har ljudat esssssssssss och efffffffffffff. S blir eeeeeee och F blir eppppppppttt. Lite frustation emellanåt. Men egentligen är det ju jobbigare att inte alls kunna kommunicera med chaffisarna så det är lika bra att se till att fixa deras engelska. Jag kommer ju trots allt spendera en del tid med dom eftersom de också är med under hela fältvisiten.

Igår var jag riktigt klantig! Jag skulle laga mat till mig och HJ och ville stänga min rumsdörr. Tyvärr råkade jag låsa ute mig från mitt rum. PANIK! Och HJ var inte hemma och min mobil var inlåst. Försökte öppna dörren med en gaffel men det slutade bara med att gaffeln gick sönder. När HJ till slut kom hem försökte vi hitta en lösning men tyvärr var hennes pengar slut på mobilen så första åtgärden var att köpa refill. Vi åkte senare till husägarens restaurang/hus för att fråga om reservnyckel och de förstår ingen engelska så vi fick ringa en tjej från kontoret som fick översätta. Husägaren var i Pakse, ca 2 timmar från Salavan, men de på restaurangen var snälla nog att leta efter nyckeln. Och det tog verkligen lång tid. Men till slut så fick vi en nyckel och vi kunde åka hem! Och sedan åt vi en god middag! Det är jobbigt att vara i ett land där det inte går att kommunicera med någon och jag kände mig verkligen hjälplös igår.

Nästa måndag är det dags för första resan ut till fält och dagarna på kontoret går åt till förberedelse inför detta. Jag kommer dock inte att börja med min undersökning denna omgång. Under dessa två veckor ute i fält kommer jag mest att observera och försöka få kläm på allt. När jag sedan är tillbaka kommer jag att fortsätta utforma mina frågeformulär och intervjuer. I nästa omgång i april kommer jag att göra en pilot studie. Efter fältvisiten i april kommer jag att revidera mina formulär och sätter igång på riktigt med undersökningen i maj. Det känns bra att kunna få denna tid till att utvärdera och revidera så att resultatet på undersökningen blir så bra som möjligt!

Helgen spenderades i Salavan med omnejd… Jag och HJ begav oss på söndagen till Tat Lo, en liten by ca 30 km från Salavan. Syftet var att få se vattenfall (i alla fall ett litet sådant)! Och efter en lång tur på moppe var vi framme. Första stoppet blev middag och jag beställde french frieD (inte fries, utan här friteras fransmännen, vill lao-folket hämnas efter indokina-kriget kanske…) och det var sååååå gott! Efter en vecka med lao-mat behövde mina smaklökar detta.




 

I floden badade många söta lao-barn och en del påklädda vuxna samt lite munkar här och där. Kände mig inte riktigt bekväm att sätta på bikinin och slänga mig i vattnet. För att komma till vattenfallet var vi tvungna att klättra på klippor varvat med lite gång i vattnet. Vi var väl inte direkt utrustade för denna vandring. Flipflops och icke vattentät rygga full med elektronik var lite risky business. Jag plumsade i vattnet endast en gång och fick ju faktiskt mig då ett bad i alla fall. Ingen skada skedd gällande kameror, mobiler, ipodar och annat krafs. Min Lonely Planet är dock numera lite bucklig. Men det hör väl till. Till slut var vi framme och det var en vacker syn!




Och sen skulle vi tillbaka också…gassande sol och trötta muskler…jobbigt! Dagen avslutades med en fruktshake och jag konstaterade att jag borde röra på mig mer och låta musklerna få jobba lite. Här åks det moppe vart man än ska och dagarna spenderas ofta sittandes på kontoret. Men det blir nog ändring på det när det är dags för the field trips. På söndagskvällen åkte vi till marknaden och jag köpte en ny fläkt! Så de senaste nätterna har jag sovit jättegott och har inte ens märkt av den där irriterade tuppen. Om jag bara ska klaga lite igen så väcktes jag idag av en hammare (små gubbar med rishattar som renoverar huset) vid halvsju. Men detta är bättre än en tupp mitt i natten.