fromesswithlove

Personalmötet som var tänkt att hållas igår då jag skulle presentera min projektplan har blivit uppskjutet tills idag eftersom chefen=HJ=min supervisor blev sjuk. Så vi får hoppas det går bra idag. Ikväll ska vi ha goodbye party för en som ska sluta här på kontoret. Här på kontoret verkar det som om de kommer på alla möjliga anledningar till att få festa till det och dricka öl....welcome party, goodbye party, opening party...

Igår kväll var jag och Air ute och åt middag och förutom alla flygmyror så var det en trevlig kväll.

Igår eftermiddag var jag i full gång att ladda upp bilder men helt plötsligt bröts strömmen och därmed bryts även internet. Normalt kommer strömmen tillbaka efter någon minut igen men tyvärr så höll det i sig längre igår. Men nu kommer lite bilder från invigningen förra veckan:

Nu är jag trött och slut i huvudet. Har varit på kontoret sedan 8 i morse och fixat med mitt projekt. I fredags eftermiddag blev det ändrade planer och allt måste bli klart tills måndag istället. De senaste timmarna har jag spenderat med mitt favoritprogram (nej, nej, nej...) Excel. Men vi kom faktiskt bra överens denna gång och mina enkäter blev riktigt snygga. Och projektplanen är nästan klar, måste bara räkna ut "dietary diversity scores" och "food frequency scores" så att det går att presentera resultatet och använda det på ett vettigt sätt i analysen. För er i läsarkretsen som inte är dietister kanske detta inte är helt begripligt men en förklaring får komma en annan gång, nu måste hjärnan vila...

Imorgon blir det att sitta framför datorn igen och finslipa samt ha projekt-diskussion på skype hemifrån...

Nu ska jag snart hem och äta något ordenligt. De senaste timmarna har mitt matintag bestått av baguette, pepsi och bananas. Kanske får ta en extra sväng med cykeln... Men å andra sidan är det dags för fält redan nästa vecka så lite kolhydratinlagring är nog inte helt fel!

Ha en trevlig lördagskväll och jag säger det igen: missa inte Robinson!

Invigningen blev lyckad och solen tittade fram precis i rätt tid. Det hölls tal, band klipptes och det skålades i champagne. Sedan var det middag med alla möjliga rätter. Invigningen förvandlades sedan till en Beerlao-fest och jag har sagt det förut...Lao-folket kan verkligen dricka öl. Så det var bara att skåla på med regeringsgubbar från provinserna Salavan och Sekong (förutom WFP-personalens kvinnor var det bara en enda kvinna på invigningen...) och andra viktiga personer som är WFP:s samarbetspartners. Till slut var det bara WFP-personal kvar + lokal-tv killen och Beerlaofesten fortsatte med karaoke (såklart!). I takt med att ölen tog slut så tog också festen slut.....

Snart är det dags för English class och jag har förberett whiteboarden med hälsningsfraser och dialoger. Saknar dock en pekpinne, det hade varit användbart. Och en sådan bättrar ju även på lärarinna-statusen. I eftermiddag får jag fortsätta med projektplanen och allt som hör till då detta ska vara klart tills på måndag.

Igår hade vi "after work" med kontoret och spelade petang (tror det är som boule) och drack Beerlao. Alla spelar petang här. Ofta ser man bara män som spelar, det verkar vara deras sätt att umgås utan fruar...

Ser att det görs reklam för kött på min blogg. Det är kravmärkt sådant men reklamen är inte riktigt okej för mig.  Nu är jag ju inte Blondinbella eller annan framgångsrik bloggare som kan välja reklam själva och desstuom tjäna massor av pengar på sina bloggar. Men jag har inget val, känns lite onödigt att bojkotta blogg.se nu och börja om från början. Nä nu måste jag återgå till mitt arbete. Det är lätt att lockas av internet men nu får det vara slut på detta smygbloggande för idag och fokusera på mina intervjufrågor. Det är väldigt mycket man måste tänka på när det gäller intervjufrågor. De får inte vara ledande, inga egna värderingar, helst inte använda ord som förvärra eller förbättra, inte för mycket fackuttryck osv. Och sedan ska de desstuom formuleras på engelska. Suck. Hur mycket hänsyn ska man behöva ta... Behövde nog denna smygblogg-paus för att få kraft till att återgå till mina uppgifter....

Jag har lärt mig ett nytt lao-ord idag, nämligen framgångsrik. På lao betyder mitt namn (om man uttalar det på rätt sätt) nämligen framgångsrik eller att vinna. Så med detta så ska jag försöka känna mig lite mer framgångsrik. Det är ganska tufft här emellanåt så det är ingen lätt uppgift...

Bilder från invigningen kommer så småningom, möjligen till helgen!

Snart är det dags för den officiella öppningen av kontoret. Utanför står det ett partytält och borden är dukade. VId 16.00 är det dags för fördrink. Sedan håller Country Directorn (från Vientiane) tal och band ska klippas. Banden är självklart blåa och vita, i sann FN-anda! Igår kväll regnade och åskade det och vädret idag är typiskt svenskt regn-sommarväder. Och precis som hemma vet man aldrig om regnet helt plötsligt börjar ösa ner, så det där partytältet är nog en bra idé.
Fortsättning följer...

Idag tycker jag det varit en långsam dag...och som vanligt på eftermiddagen tappar jag fokus och då är det lätt att slinka in på bloggen. Den senaste timmen har jag funderat på vilken livsmedelsgrupp som insekter tillhör. Ett av mina formulär som jag pysslar med  till min research är ett så kallad dietary diversity formulär där man tar reda på hur varierad kosten är. Det är uppdelat i olika livsmedelsgrupper såsom cerealier, vitamin- A rika rotfrukter /frukter /grönsaker (viktigt att undersöka då brist på denna vitamin är vanlig i u-länder), grönsaker, frukt, organmat (viktigt för järn och zink), kött, vilda djur, ägg, bajlväxter, oljor och fetter, salt (viktigt att undersöka om detta är berikat med jod) med flera... Och jag tycker inte riktigt att insekter passar in någonstans. Kanske får de bilda en egen livsmedelsgrupp eller så slänger jag in de små krypen under vilda djur (wildlife).

Sedan jag skrev ovanstående har jag varit en sväng på marknaden med Monthong. Hon var hungrig så vi körde dit för att köpa något att snacksa på. Det är både trevligt och otrevligt på marknaden. Till det trevliga hör alla färska grönsaker, frukter, örter, grillade majskolvar, nystekta våfflor (är det inte våffeldagen snart?) och nybakade baguetter. Till det otrevliga hör alla flugor, de köttiga delarna av marknaden där alla möjliga organ och djurdelar frodas bland flugorna, hinkarna med sniglar, larver, paddor, insekter grodor och idag så jag en hink med ormar (som tur var hade de nät över den), hela ekorrar med pälsen kvar och andra medelstora djur... alla djur du kan tänka dig. En ny upptäckt idag var gräshoppor som var trädda på ett strå precis som smultron. De måste varit levande för det var ett väldans oljud när jag gick förbi. I fält minns jag två små barn som lekte med stora gräshoppor och sedan verkade de tröttna och åt upp gräshopporna så det kanske är gott? 

Ur dietistens perspektiv är det bra att de har en varierad kost och tar vara på alla möjliga källor till mat men för mig blir det lite väl magstarkt! Jag kom tillbaka till kontoret med en våffla och Monthong köpte en typisk lao papaya salad som består av papaya, massa chili och (tyvärr) fermenterad fiskpasta. Ska se till att prova detta någongång men då utan fiskingrediensen. Får väl se till att lära mig tillräckligt med lao tills dess. Det går väldigt segt med det projektet men hoppas snart få lite motivation och ork ! Följande ord finns i min vokabulär: hej, tack och nycklar (gissa varför...).

Nu måste jag tillbaka till mina formulär och intervjuer. Ska köra hårt i en och halv timma sedan blir det hemåt!

Här kommer en utförlig beskrivning av min sjukresa till Thailand för den intresserade!
Och efter en vecka ute i fält blev jag sjuk. Hade feber, mådde illa och hade ont i hela kroppen. Detta kunde ju vara malaria eller denguefeber. Ett av symtomen vid denguefeber är att man har ont i kroppen, speciellt ryggen. Och jag var ju öm i hela kroppen efter allt vandrande så jag visste ju inte om det var träningsverk eller dengue. Och dessutom hade jag ju feber. Så en chaufför hämtade mig i Sekong medan de andra fortsatte till nästa distrikt. Väl tillbaka i Salavan var kontoret stängt och jag hade inga nycklar och alla var ute i fält...och chauffören pratar absolut ingen engelska så det var ingen lätt situation att handskas med. För jag var tvungen att komma in på kontoret där HJ lämnat husnycklarna. Och husnycklarna behövde jag för att komma åt mitt pass där hemma. Chauffören bröt sig in på kontoret på något sätt så då kände jag lite lättnad. Men tyvärr fanns inte husnycklarna på kontoret och jag kände hur min feber steg några grader. Så jag fick ringa en tjej, Noi, som jobbar på kontoret i Pakse som fick tolka varenda ord åt mig så att chauffören skulle förstå att nu var det dags att åka till husägarens restaurang för be om extranyckeln... Och väl framme där skulle det tolkas igen. Efter ett tag kom jag in i huset och kunde packa mina saker och alla viktiga försäkringspapper.

 Därefter körde chaffisen mig till Pakse där Noi mötte upp mig och vi åkte vidare till gränsen. Noi hade då ordnat så att en ambulans kom och hämtade mig vid gränsen. Men innan dess var jag tvungen att greja med visum. Det visade sig att jag överstigit mitt visum och därmed fick jag betala 40 dollar. Detta visum gick ut igår men de utgick från min min stämpel vid ankomst och enligt denna hade jag då överstigit visumet. Sedan var det dags för nästa passkontroll, den thailändska och detta gick smidigt. Skönt. Och sedan bäddade en thailändsk manlig sjukskötare med rosa skjorta ner mig i ambulansen och där låg jag och mös under en filt. Vid det här laget hade jag nästan glömt bort att jag var sjuk på grund av allt krångel.

Väl framme på sjukhuset i Ubon, Thailand, fick jag inte röra mig utan rullades in på bår på akuten. Jag sa bestämt att jag kunde gå själv men ingen verkade lyssna. En läkare undersökte mig och en sjuksyster tog blodprov för att se om jag hade dengue eller malaria. Och för första gången i mitt liv fick jag  en venflon (venkateter) och detta var jag ju inte så glad över.  Tittade väldigt skeptiskt på den i många timmar men sedan började jag så smått acceptera denna läskiga grej...


Jag har aldrig sovit över på sjukhus så jag tyckte att det ändå var ganska spännande. Men det var lite frustrerande att vissa sjuksköterskor inte var så bra på engelska. De kom in med olika pillercocktails i olika färger och jag som mådde bättre senare på kvällen undrade varför jag skulle de där läskiga pillrerna. Jag krävde att få prata med en doktor eller någon som kunde förklara vad det skulle vara bra för. Tyvärr fick jag inget svar så jag tackade bestämt nej. Och sedan var det samma procedur på morgonen. Stackars sjuksyrror, de måste nog blivit lite rädda för mig.....


Rummet var ganska lyxigt, nästan som hotellrum med eget badrum, "minibar", egen necessär, vattenkokare. Men jag stannade bara här en natt eftersom jag mådde bättre. När jag skulle skrivas ut fick jag vänta många timmar innan allt var klart med försäkringen. Och sedan fick jag med mig massa piller hem men ingen hade sagt var detta skulle vara bra för så då fick de leta upp en läkare som fick förklara. Och sedan tackade jag åter artigt men bestämt nej till medicinerna.


Så här ser sjukhusmaten ut i Thailand. Ris....igen. Eftersom jag spenderat mycket tid i köket på Helsingborgs Lasarett tog jag mig lite tid att analysera måltiden...och det här med varmhållning verkar inte finnas. Maten var plastad med gladpack. Kanske därför jag på tisdagkvällen åkte på magsjuka. FN-doktorn, Dr Ben, tyckte att jag skulle stanna i Thailand några dagar ifall jag blev sjuk igen, och det var tur det.... På tisdagskvällen gick jag till the Pizza Company för att fylla på mina depåer. Beställde EN pizza men jag fick TVÅ då de har "köp en få två". Jag kunde dock bara äta några tuggor sedan mådde jag förfärligt illa och magen svullnade upp. Och sedan låg jag magsjuk i några dagar. På lyxhotell. Sjukhuset var snälla att boka hotell till mig och jag ville självklart ha ett med pool nu när jag kommit ända hit. Så de fick ringa runt och till slut bokade in mig på ett pool-hotell. Men tyvärr orkade jag inte simma runt i någon pool... Jag var ju väldigt svag så room-servicen blev min räddning. Så på onsdagen ringde jag sjukhuset och de kom och hämtade mig med ambulans IGEN. Så där låg jag nedbäddad igen... Fick antibiotika och andra magmediciner som jag denna gång villigt tog emot. Jag fick träffa samma doktor som jag dagen innan bestämt lämnat tillbaka mina mediciner.....och detta påpekade han "jasså, igår ville du ju inte ha dom...men idag passar det?".  Lite försäkringskrångel och sedan fick jag skjuts tillbaka till hotellet. Free service. Och sedan på fredagen kunde jag återvända till Laos. End of story!

Detta tog sin lilla tid och nu är klockan mycket och jag ska hem och sova. Det verkar vara lite överbelastning på blogg.se idag då inläggen inte är uppdaterade ännu och saker har krånglat. Hoppas det ska funka!

Imorgon är det måndag igen och en ny vecka börjar. I veckan är det officiell öppning av kontoret och invigning. Det ryktas om att lokal-tv kommer…kanske på tiden att kamma sig och ta på lite mascara. Det blir inte många skönhetsprocedurer här. Det är ju så varmt så man svettas av allt… Ändå tycker jag att alla Lao-kvinnor alltid ser så piffiga ut, undrar vad hemligheten är.

Sov gott!

Det har varit en lång dag...steg upp klockan 6 för att ta bussen tillbaka till Salavan. Idag har jag cyklat till marknaden och inhandlat en blender och bananer och mango så nu ska jag bara ragga upp lite is så hoppas jag få till en god shake! Idag har jag lagat indiskt hemma i köket. Det blev en gryta med splittade mungbönor (det närmaste man kommer linser här), lite kokosmjölk, potatis, lök ooch curry. Och det blev väldigt gott och min kropp hurrade över att äntligen få lite protein. Har suttit på kontoret på eftermiddagen och skypat lite. Nyss kom nattvakten in och var väldigt pratglad. Det visade sig att han pratar franska så det var ju trevligt att kunna kommunicera. Många i den äldre generationen talar franska pga Indokina-tiden.

Nu börjar det mörkna och jag ska cykla hemåt. Det åskade och regnade förfärligt tidigare idag så jag hoppas inte det kommer tillbaka. Strömmen brukar ofta försvinna då och har man otur stängs vattnet också av. Ficklampa är ett måste här!

Ha en trevlig lördagskväll och missa inte Robinson på fyran! Synd att jag inte kan se det men å andra sidan lever jag ibland Robinson-liv här nere. Ormbunke istället för palmhjärta och by-möte istället för Ö-råd.... Och såklart tuffa utmaningar!

Nu sitter jag i Pakse och har atit pizza och nyss druckit en banana mango fruit shake. Gott gott! Funderar pa att kopa en blender sa att jag kan gora shakes hemma. Har finns ju sa mycket god frukt! Och snart ar det regnsasong och da kommer det annu mera frukt.

Bussresan gick bra men det ar ju ganska segt eftersom det gar sa sakta. Men jag traffade en ny kompis pa bussen. Vi har setts nagon gang innan pa Pakse bussen och denna gang sa har vi pratat mer. Han bor i Salavan under veckorna och aker till Pakse till helgen till sin familj. Alla Lao/folk har smeknamn som inte alls verkar ha nagot med det riktiga namnet att gora. Sa min nya kompis ologiska smeknamn ar Air som i engelska air...det var han noga med att understryka... Apropa ologiska smeknamn sa kallar sig Sitthisak pa kontoret sig for Po. Det gar inte alls ihop. Jag far undersoka detta smeknamns-fenomen lite. Jag minns att i borjan tyckte folk att jag skulle skaffa mig ett smeknamn och det verkar ju som jag kan valja vad jag vill!

Air jobbar pa UXO Lao kontoret i Salavan. UXO Lao tar hand om att rensa bort alla odetonerade minor fran kriget som ligger och lurar i skogarna. WFP har en del samarbete med UXO Lao eftersom vi inte far genomfora nagra projekt i omraden som inte ar rensade. Detta galler framst Food for work (Mat for arbete) dar invanarna i en by konstruerar vagar, bygger broar eller fiskdammar och far ris i utbyte mot arbetet. Och om omradet inte ar rensat innebar detta en fara bade for invanarna och WFP. Kaleum district dar jag var ute i falt ar till exempelvis inte helt upprensat och WFP maste invanta klartecken fran UXO Lao att starta vissa projekt i vissa delar dar. Bli nu inte radda, vi gick mestadels pa stigar och det ar ingen fara. Men inne i skogen kan det finnas gammalt skrot. Jag sag en del gamla bomber och annat skrot langs stigarna nar vi vandrade men se men inte rora!

Och tillbaka till Mr Air. Vi ska spela badminton och dricka Beerlao nagon dag. Det dar med badminton vet jag inte riktigt om det ar sa bekvamt i 35 graders varme, men Beerlao funkar ju alltid!

Nu blir det snart godnatt for bussen gar vid 7-tiden imorgon bitti!
Ses pa bloggen i helgen hoppas jag!

Fredag och veckan är snart slut. Det har varit en kämpig vecka på många sätt och jag tackar för alla stödsamtal på Skype! Vad skulle jag göra utan denna uppfinning...(som för övrigt är en svensk sådan men det hör väl inte till saken...). I eftermiddag åker jag in till Pakse men åker tillbaka hit redan imorgon. Många efterfrågar bilder och de kommer! Det tar tid att ladda upp bilderna pga att jag tar dem på högsta kvalitet i kameran. Därför måste jag komprimera bilderna i datorn och det tar sin lilla tid och desstuom är jag ganska flitig med kameran så jag har många bilder att välja mellan.
Här kommer i alla fall en dagsfärsk bild på mig (inte den bästa, är rätt trött idag...men det bjuder jag på!) från mitt hörn i ett av rummen på kontoret. Det brukar se väldigt mycket stökigare ut men idag har jag tagit mig i kragen och sorterat lite. Har dock kommit in i ett dumt post-it beroende så snart är  väl hela väggen gul. Men har man många tankar i huvudet så är det ganska effektivt. Nu ska jag göra lite research om några organisationer som heter Room to read, Oxfam och VFI. Dessa ska jag kontakta nästa vecka för att bestämma möte då jag ska promota WFP:s projekt och försöka få till ett framtida samarbete. Desstuom måste jag även förbereda inför nästa veckas engelska lektioner med chaufförerna. Jag måste nog ladda upp med ordentligt med pizza i Pakse om jag ska orka med det.... Alfabetet är avklarat så vi får se vad nästa steg blir. Bussen går 16.30 så nu får jag säga hejdå till er och vara lite effektiv!

I veckan har jag arbetat på min projektplan som ska vara färdig nästa vecka. Denna innehåller syfte, metod och annat smått och gott. Jag ska göra research inom nutritionsområdet i byarna i de olika distrikten och håller på att utforma enkäter och strukturera intervjuer. Jag kommer hela tiden att behöva en field monitor vid min sida som kan översätta så det kommer inte att bli lätt. Jag kommer att intervjua några stycken hushåll per by och då främst kvinnorna eftersom de har mest koll på maten. Head of village kommer också att intervjuas. Så det jag ska ta reda på är vad de äter (ganska brett....), vilka matlagningsmetoder som används, hur mathållningen förändrats och om det är negativt eller positivt, vad som påverkar food insecurity,  vad påverkar nutritionen (hälsa, ekonomi, tillgång till rent vatten, kunskap, säsongsskillnader), hur är barnens nutrition och vilken kunskap finns kring detta, finns tillgång till marknader eller är de helt självförsörjande... OSV!
Jag hade ju också helst velat mäta och väga hela bunten och ta lite blodprover och klämma och känna på varenda överarm för att verkligen kunna kartlägga nutritionsstatusen. Men nu är jag ju helt allena i detta projekt så jag får nöja mig med ovanstående.

Det har lossnat lite men fortfarande tycker jag detta är något av det svåraste jag gjort. Det jag suttit och funderat på hela eftermiddagen är hur jag ska sammanställa svaren från enkäterna och intervjuerna så att de går att analysera och presentera. Det är inte det lättaste när många av svaren kommer att vara av det kvalitativa slaget men jag får fundera vidare. Och till min hjälp har jag goda Oreo-cookies som jag knaprar på....och på andra sidan rummet sitter Monthong och knaprar på torkat buffelskinn. No comments.

I helgen var jag på pannkaksparty hos den australienska familjen och jag har även köpt en cykel! Den är jättefin men har tyvärr inga växlar så det blir lite trögt ibland. Och den är något för liten för mig också men jag börjar vänja mig. HJ har varit med om en mopedolycka i Pakse och har inte varit hemma på länge men kommer tillbaka idag. Vet inte hur allvarligt det är men hon verkar kunna stå på benen så förhoppningsvis är hon ok. Kanske bör hon låna min cykel framöver....de är ganska galna med sina motobikes här.

Nu har jag skypetid med kussen så time to go!

Oki, let's start! Efter ett möte i Sekong på måndagen (huvudstaden i provinsen Sekong) med Provincial Education Service (PES) begav vi oss vidare till Kaleum district där vi tillbringade veckan. Vägen dit var det mest guppigaste jag varit med om men balanssinnet skötte sig bra och jag slapp åksjuka. Efter lite organ-omflyttning långt där inne i buken så "checkade" vi in på ett simpelt guetshouse i district center. Dagen efter hade vi ett morgonmöte med några från PES ,DEB (district education bureau) samt några DO:s (district officers). Syftet med denna field trip var att bedömma om det behövs School feeding projekt i vissa byar i distriktet samt kolla över hur det fungerar med School Feeding i de byar där det precis har startat. Eftersom det finns många byar så delade vi upp oss i två team och därför var vi tvungna att gå igenom alla blanketter och formulär med PES, DEB och DO som skulle fyllas i för att kunna bedömma och utvärdera. Så efter mötet på tisdagsmorgonen fick vi åka bil upp i bergen (först var vi dock tvungna att köra i floden för att komma på rätt sida, och det var ju lite spännande). Det blev ännu guppigare och tur var väl det för mina inre organ kom väl äntligen på rätt plats igen. FN-bilen är en tuff bil som klarar allt men jag var allt lite rädd emellanåt när vi slirade lite för nära kanten eller körde rakt in i stora träd. Living on the edge!

Sedan tog vägarna slut och det var dags att använda benen... efter en lång dags bilsafari delade vi upp oss i två team och jag, field monitor Monthong från kontoret samt en DO (som jag tyvärr aldrig lärde mig namnet på trots en vecka tillsammans. Fy skäms.) begav oss till första byn där vi gjorde en bedömning och övernattade. Bedömningen innebär att ta reda på saker som hur många barn som går i skolan, har byn stöd genom andra organisationer såsom UNICEF, har skolan tillgång till rent vatten, hur kan maten levereras till byn/skolan, är byn intresserad av School feeding osv. School Feeding innebär att bynborna måste samarbeta med varandra och med "distrikt-styret" (främst Do:s) och med WFP. Det är viktigt att byborna kan samarbeta med varandra eftersom maten måste levereras till skolan, den ska förvaras, tillagas och dessutom ska mat delas ut till studenterna  i form av take-home rations. Och detta ska gå rätt till och det är viktigt att både DO:s och field monitors från WFP övervakar det hela. Därför åker de ut i fält. Och WFP vill lägga mycket ansvar på DO:s eftersom i slutändan ska de kunna hålla igång projektet själva utan stöd från WFP. Det är svårt att förklara alla procedurer och än har jag inte fattat allt men jag hoppas ni kan förstå lite ialla fall. Och ett av problemen i Kaleum district är själva leveransen av mat. Vissa byar är så avlägsna att de måste gå upp till 6 timmar för att komma till en "food drop point". Till en drop point kan man komma via bil eller båt. Detta betyder att de måste bära maten härifrån till byn. Och det är stora mängder ris, corn soy blend, olja, socker och konserverad fisk. Jag har hållt på att lägga ner flera gånger under vandringarna i  veckan pga av min tunga rygga så vi har haft en del diskussioner om byarna är motiverade till att hämta maten och hur detta kan fungera. Och för er som undrar så är Corn soy blend en blandning som kokas med vatten. I denna blandas i socker och numera vitamin A berikad olja. Även bananer, cassava och pumpa kan blandas i. Detta serveras studenterna på förmiddagen så att de ska orka med skoldagen och öka koncentrationen!

Som sagt så tog vägarna slut och där var vi in the middle of nowhere utan någon som helst kontakt med omvärlden. Man kan alltid skicka en budbärare men det tar ju lite längre än ett sms.... Vi har besökt ca 10 byar. Vi har gått väldigt mycket och många vet ju att jag inte riktigt är medlem i vandrings-fanklubben hemma i Skåne men jag har kämpat på. Landskapet är fantastiskt vackert och jag har fått se saker som en turist i Laos aldrig kan se. Vi har kämpat oss uppför höga höjder och jag kan väl inte direkt säga att njöt så mycket av utsikten just då.....knappt något vatten, ingen ordentlig mat och tung last på ryggen.

Och när det gäller maten så blir det ingen lao-mat för mig den närmsta tiden. Jag har ätit sticky rice,kokt ormbunke (ganska gott!) och chili-glutamat-blandning tre gånger om dagen i en vecka. De andra hade ju lite mer att välja på i form av vild fisk, kyckling, buffelkött, konjure, stekta ödlor med mera. Men jag fick hålla mig till min ormbunke. Och till ett Leksands knäckebröd om dagen. Efter veckans slut var min kropp helt uttömd och skrek efter PROTEIN.

Och bylivet då? Alla har varit väldigt snälla och vi har oftast bott hos head of village. Husen är antingen av trä eller bambu och man sover på något madrassliknande på golvet. Oftast bor flera generationer i husen så det är big family life! Och de har många barn! När det är dags för mat så får vi gäster äta först och de andra sitter och tittar på. Kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnen. Männen går ut och arbetar i skogen (jagar eller håller på med jordbruk). Nu håller de på att förbereda inför regnsäsongen då de börja så grödorna. Så nu är det slash and burn som gäller, tyvärr. De eldar upp skog för att sedan kunna använda marken att odla på. Marken kan sedan bara användas i några år och de måste då hitta ny mark där de börjar elda på nytt. Ungefär som svedjebruk. Kvinnorna går också ut i skogen men mest för att samla frukt och grönsaker. Vissa byar har även en kitchen garden där de odlar vissa grönsaker.  I Kaleum district är många byar helt självförsörjande och kanske bara åker in till marknaden i district centre några gånger per år för att inhandla det nödvändigaste såsom salt, glutamat, socker och lite kläder. Männen kan dock åka in till centrum lite oftare. Kvinnorna talar ingen Lao utan bara dialekt. Männen talar oftast lao eftersom de har mer kontakt med civilisationen. Barnen lär sig lao i skolan men sedan glömmer de oftast bort det och i vuxen ålder kan en del endast förstå men inte tala lao.

Vad jag har sett så är kvinnor och män väldigt uppdelade. Männen respekterar kvinnorna väl men det är lätt att se skillnader. Exempelvis är det nästan bara männen från byn som medverkat när vi har haft möten angående bedömning om School feeding projekt. Och ibland vill inte kvinnor svara på frågor som kan påverka någon form av beslut.  Dock ingår kvinnor i de så kallade School feeding committees som finns i de byar som redan har School feeding. Kvinnorna är oftast de som lagar skolmaten och i varje kommittee ingår några kvinnor från Lao Women's Union. Alla i byarna röker tobak blandat med sockerrör i en slags vattenpipa av bambu som kallas kok  och kvinnorna måste serva männen med detta. Alla röker.  Även de allra minsta. Barnen ser föräldrarna röka och tar efter föräldrarna. Och alla röker hela tiden. Min känsliga näsa har verkligen fått sig en omgång...

Jag och Monthong som båda är kvinnor har inte haft några problem med att vara just kvinnor. Och under mötena har jag fått avlsuta genom att säga några väl valda ord eftersom jag som utlänning anses vara experten... I själva verket är jag ju den som vet minst om projektet. Men experten lekte diplo(mat) och fick öva sig på internationella relationer...

Det har varit extra krävande att vandra när jag inte fått ordentligt med sömn. Livet börjar tidigt i dessa byar. Tuppar och höns kacklar, barn börjar skrika och kvinnorna börja stöta riset med stora träklubbor. Inte en chans att somna om efter det. Och apropå det här med kackel (som verkar vara en genomgående sömnstörare) så har jag nog aldrig varit gladare över att höra kackel.... Efter 5 timmars vandring i berg och hetta och det enda jag kunde tänka på var vatten, vatten, vatten och plötsligt få höra kackel, ja det betydde ju att vi var snart var framme!!!


Det här blev mitt längsta inlägg och det är svårt att sammanfatta det hela och det blir lätt flummigt men jag kommer ju hem en vacker dag och kan berätta! Har tagit en del bilder men de får jag lägga upp en annan dag.

Forsta veckan i falt var rent ut sagt pissjobbig men saklart larorik och intressant. I mandags morgon var vi pa vag till nasta distrikt men jag hade da fatt feber och madde illa och fick inte fortsatta. En chaffis hamtade mig och korde tillbaka mig till Salavan. Fran gransen vid Pakse akte jag ambulans (lite overkill kanske...) till sjukhus i Thailand for att kolla upp vad som var fel. Lyckligtvis var det inte dengue-feber eller malaria som jag misstankte. Idag har jag kommit tillbaka fran mitt lyxliv i  Thailand och sitter nu i Pakse och invantar bussen till Salavan. Jag mar battre nu och i helgen ska jag aterhamta mig i sangen med amerikanska tv-serier. En utforligare version av mitt aventyr fran kojorna i bushen till king size bed i Thailand kommer snart!

Nu bär det snart av till grannprovinsen Sekong. I eftermiddag ska vi på ett möte med Provincial Education Service (PES, jag håller sakta men säkert på att lära mig alla dessa förkortningar) angående School Feeding projektet. Sedan ska vi bo på ett guesthouse tills imorgon då det bär av mot byarna. Äventyret börjar nu!
Bloggen får vila lite de närmsta två veckorna. Är tillbaka fredagen den 13 mars (om jag har tur...). Men man vet aldrig om jag kan få till ett blogginlägg så kika in ändå!