fromesswithlove

Oki, let's start! Efter ett möte i Sekong på måndagen (huvudstaden i provinsen Sekong) med Provincial Education Service (PES) begav vi oss vidare till Kaleum district där vi tillbringade veckan. Vägen dit var det mest guppigaste jag varit med om men balanssinnet skötte sig bra och jag slapp åksjuka. Efter lite organ-omflyttning långt där inne i buken så "checkade" vi in på ett simpelt guetshouse i district center. Dagen efter hade vi ett morgonmöte med några från PES ,DEB (district education bureau) samt några DO:s (district officers). Syftet med denna field trip var att bedömma om det behövs School feeding projekt i vissa byar i distriktet samt kolla över hur det fungerar med School Feeding i de byar där det precis har startat. Eftersom det finns många byar så delade vi upp oss i två team och därför var vi tvungna att gå igenom alla blanketter och formulär med PES, DEB och DO som skulle fyllas i för att kunna bedömma och utvärdera. Så efter mötet på tisdagsmorgonen fick vi åka bil upp i bergen (först var vi dock tvungna att köra i floden för att komma på rätt sida, och det var ju lite spännande). Det blev ännu guppigare och tur var väl det för mina inre organ kom väl äntligen på rätt plats igen. FN-bilen är en tuff bil som klarar allt men jag var allt lite rädd emellanåt när vi slirade lite för nära kanten eller körde rakt in i stora träd. Living on the edge!

Sedan tog vägarna slut och det var dags att använda benen... efter en lång dags bilsafari delade vi upp oss i två team och jag, field monitor Monthong från kontoret samt en DO (som jag tyvärr aldrig lärde mig namnet på trots en vecka tillsammans. Fy skäms.) begav oss till första byn där vi gjorde en bedömning och övernattade. Bedömningen innebär att ta reda på saker som hur många barn som går i skolan, har byn stöd genom andra organisationer såsom UNICEF, har skolan tillgång till rent vatten, hur kan maten levereras till byn/skolan, är byn intresserad av School feeding osv. School Feeding innebär att bynborna måste samarbeta med varandra och med "distrikt-styret" (främst Do:s) och med WFP. Det är viktigt att byborna kan samarbeta med varandra eftersom maten måste levereras till skolan, den ska förvaras, tillagas och dessutom ska mat delas ut till studenterna  i form av take-home rations. Och detta ska gå rätt till och det är viktigt att både DO:s och field monitors från WFP övervakar det hela. Därför åker de ut i fält. Och WFP vill lägga mycket ansvar på DO:s eftersom i slutändan ska de kunna hålla igång projektet själva utan stöd från WFP. Det är svårt att förklara alla procedurer och än har jag inte fattat allt men jag hoppas ni kan förstå lite ialla fall. Och ett av problemen i Kaleum district är själva leveransen av mat. Vissa byar är så avlägsna att de måste gå upp till 6 timmar för att komma till en "food drop point". Till en drop point kan man komma via bil eller båt. Detta betyder att de måste bära maten härifrån till byn. Och det är stora mängder ris, corn soy blend, olja, socker och konserverad fisk. Jag har hållt på att lägga ner flera gånger under vandringarna i  veckan pga av min tunga rygga så vi har haft en del diskussioner om byarna är motiverade till att hämta maten och hur detta kan fungera. Och för er som undrar så är Corn soy blend en blandning som kokas med vatten. I denna blandas i socker och numera vitamin A berikad olja. Även bananer, cassava och pumpa kan blandas i. Detta serveras studenterna på förmiddagen så att de ska orka med skoldagen och öka koncentrationen!

Som sagt så tog vägarna slut och där var vi in the middle of nowhere utan någon som helst kontakt med omvärlden. Man kan alltid skicka en budbärare men det tar ju lite längre än ett sms.... Vi har besökt ca 10 byar. Vi har gått väldigt mycket och många vet ju att jag inte riktigt är medlem i vandrings-fanklubben hemma i Skåne men jag har kämpat på. Landskapet är fantastiskt vackert och jag har fått se saker som en turist i Laos aldrig kan se. Vi har kämpat oss uppför höga höjder och jag kan väl inte direkt säga att njöt så mycket av utsikten just då.....knappt något vatten, ingen ordentlig mat och tung last på ryggen.

Och när det gäller maten så blir det ingen lao-mat för mig den närmsta tiden. Jag har ätit sticky rice,kokt ormbunke (ganska gott!) och chili-glutamat-blandning tre gånger om dagen i en vecka. De andra hade ju lite mer att välja på i form av vild fisk, kyckling, buffelkött, konjure, stekta ödlor med mera. Men jag fick hålla mig till min ormbunke. Och till ett Leksands knäckebröd om dagen. Efter veckans slut var min kropp helt uttömd och skrek efter PROTEIN.

Och bylivet då? Alla har varit väldigt snälla och vi har oftast bott hos head of village. Husen är antingen av trä eller bambu och man sover på något madrassliknande på golvet. Oftast bor flera generationer i husen så det är big family life! Och de har många barn! När det är dags för mat så får vi gäster äta först och de andra sitter och tittar på. Kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnen. Männen går ut och arbetar i skogen (jagar eller håller på med jordbruk). Nu håller de på att förbereda inför regnsäsongen då de börja så grödorna. Så nu är det slash and burn som gäller, tyvärr. De eldar upp skog för att sedan kunna använda marken att odla på. Marken kan sedan bara användas i några år och de måste då hitta ny mark där de börjar elda på nytt. Ungefär som svedjebruk. Kvinnorna går också ut i skogen men mest för att samla frukt och grönsaker. Vissa byar har även en kitchen garden där de odlar vissa grönsaker.  I Kaleum district är många byar helt självförsörjande och kanske bara åker in till marknaden i district centre några gånger per år för att inhandla det nödvändigaste såsom salt, glutamat, socker och lite kläder. Männen kan dock åka in till centrum lite oftare. Kvinnorna talar ingen Lao utan bara dialekt. Männen talar oftast lao eftersom de har mer kontakt med civilisationen. Barnen lär sig lao i skolan men sedan glömmer de oftast bort det och i vuxen ålder kan en del endast förstå men inte tala lao.

Vad jag har sett så är kvinnor och män väldigt uppdelade. Männen respekterar kvinnorna väl men det är lätt att se skillnader. Exempelvis är det nästan bara männen från byn som medverkat när vi har haft möten angående bedömning om School feeding projekt. Och ibland vill inte kvinnor svara på frågor som kan påverka någon form av beslut.  Dock ingår kvinnor i de så kallade School feeding committees som finns i de byar som redan har School feeding. Kvinnorna är oftast de som lagar skolmaten och i varje kommittee ingår några kvinnor från Lao Women's Union. Alla i byarna röker tobak blandat med sockerrör i en slags vattenpipa av bambu som kallas kok  och kvinnorna måste serva männen med detta. Alla röker.  Även de allra minsta. Barnen ser föräldrarna röka och tar efter föräldrarna. Och alla röker hela tiden. Min känsliga näsa har verkligen fått sig en omgång...

Jag och Monthong som båda är kvinnor har inte haft några problem med att vara just kvinnor. Och under mötena har jag fått avlsuta genom att säga några väl valda ord eftersom jag som utlänning anses vara experten... I själva verket är jag ju den som vet minst om projektet. Men experten lekte diplo(mat) och fick öva sig på internationella relationer...

Det har varit extra krävande att vandra när jag inte fått ordentligt med sömn. Livet börjar tidigt i dessa byar. Tuppar och höns kacklar, barn börjar skrika och kvinnorna börja stöta riset med stora träklubbor. Inte en chans att somna om efter det. Och apropå det här med kackel (som verkar vara en genomgående sömnstörare) så har jag nog aldrig varit gladare över att höra kackel.... Efter 5 timmars vandring i berg och hetta och det enda jag kunde tänka på var vatten, vatten, vatten och plötsligt få höra kackel, ja det betydde ju att vi var snart var framme!!!


Det här blev mitt längsta inlägg och det är svårt att sammanfatta det hela och det blir lätt flummigt men jag kommer ju hem en vacker dag och kan berätta! Har tagit en del bilder men de får jag lägga upp en annan dag.