fromesswithlove

Måndagen har passerat ganska snabbt idag. Jag har sammanställt introduktionsdelen till min rapport, duktigt! Efter lunch åkte jag till en organisation som heter "Room to read" som fokuserar på utbildningsfrågor och har som största projekt i Salavan ett stipendieprogram för flickor. Flickor är ju speciellt utsatta när det gäller utbildning eftersom de oftast inte skickas iväg till att gå i skolan. De får stanna hemma och ta hand om hushållssysslor istället medan pojkarna uppmuntras att studera. Det är ju så viktigt att flickor får utbildning och åtminstone få lära sig att läsa och skriva. I det långa loppet blir de ju bättre rustade att ta hand om familj och hushåll om de kan ta åt sig och förstå information. Inte minst information om hälsa. WFP:s School Feeding projekt vill öka antalet flickor i skolan och därmed får flickor större "take-home food rations". I de flesta byar jag besökt under min tid här i Laos så kan inte kvinnorna ens tala Lao, utan kan endast tala lokala dialekter.

Efter mitt möte med Room to read så köpte jag med mig ett gäng grillade majskolvar, lyxigt! Jag vet vad jag ska äta ordentligt av på Malmöfestivalen när det väl blir dags för den....! (och inte blir det wokad älg eller världens största pannbiff à la Tiffany Persson)

Regnet öser ner och jag funderar på hur kul det egentligen är att cykla till marknaden då... Men om det ska bli någon mat på bordet ikväll så har jag inget val! Har bjudit hem finska tjejen ikväll. Hon är också vegetarian så det passar ju bra. Jag förklarade för henne att hon kommer inte ha det lätt på den fronten i Salavan, jag får ge henne lite inside information om hur man fixar att vara vegetarian i Laos.

I veckan styckade jag min vackra pumpa (heavy work!) och av detta har det både blivit pumpkin-burgers och indisk pumpacurry!

Nu ska jag ut på äventyr i regnet!
Ha en trevlig fredag ♥

• Jag är slarvig med myggmedel (men ingen malaria ännu) (och jag har en privat sjuksyster)

• Jag åker bil på sliriga vägar högt uppe i bergen (har inget val i landet of roads less travelled) (jag har bälte,alltid)

• Jag åker moppe utan hjälm (blir krångligt och varmt) och sitter ofta på sniskan och vickar på tårna i farten (men vi åker aldrig så jättefort)

• Jag cyklar även utan hjälm (finns inga cykelhjälmar här, och blir extra tungt att använda mopedhjälm när min cykel redan är tung nog) (men jag cyklar sakta och har koll)

• Jag cyklar även utan lyse (men kan ibland använda ficklampa, det ska även tilläggas att jag faktiskt har cykellampor men inte monterat dessa) (men jag ska montera dessa,snart!)

• Jag dricker pepsi eller iskaffe i samband med måltid (hejdå järnupptag) (men jag tar vitaminer varje dag)

• Jag äter frukt utan att skala den (lite skit rensar magen) (jag är vaccinerad mot hepatit)

• Jag tillåter kackerlackor att krypa på mig (och visste ni att de har de vingar?) (de är ju inte giftiga på något sätt)

Fotnot: parentes nummer två är till för att lugna oroliga själar därhemma

Jo, jag testar om jag skolmogen. Okej, från början. Mr V berättade för mig att när han var liten (nu är han runt 30 så det var inte så värst länge sen) så avgjorde inte åldern när man fick börja skolan. Utan när handen kunde nudda halsen (ungefär som på bilden) då var man redo att sätta sig i skolbänken. Så sitter hjärnkapaciteten i händerna eller hur tänkte de egentligen? Alla dessa olika människor, och alla dessa olika tankesätt, DET är intressant!

Salavan is the place to be! En riktigt metropol! Nja kanske dröjer det ett tjugotal år innan det händer. För ca 10 år sen var tex Bangkok inte den enorma och utvecklade stad som den är idag. Men när utvecklingen väl tagit fart, kan det gå snabbt. Dock styrs ju allt av pengar... Utvecklingen i Laos tar ju fart pga utländska investeringar. Och ju mer intressant de hittar i Laos (främst naturtillgångar), ju mer pengar pumpas in i landet och desto snabbare går utvecklingen. Sedan att pengarna som genereras inte fördelas jämnt i landet (folk i stora delar av Laos lever ju fortfarande som vi gjorde för flera hundra år sedan) eller försvinner "spårlöst" är en annan historia... Det försiggår en del korruption i detta land på alla håll och kanter.

 Faktum är att fler och fler utlänningar kommer hit till Salavan för att arbeta med utvecklingssamarbete av något slag. Detta är positivt för det innebär ju att södra Laos hänger med i svängarna och satsar på development på många håll (inte bara industri, syftar främst på utbildning, hälsa och det numera bekanta begreppet food security).  Förra veckan anlände en holländsk kvinna och idag träffade jag på en finsk tjej som ska stanna ett tag. Den västerländska klanen i Salavan växer! Och jag tycker jag har funnit en rätt bra balans, har väl lika många lao-vänner som "väster-vänner" här i staden. The best of both worlds, kan man säga. Egentligen ville jag bara säga med detta inlägg att det har kommit en finsk tjej till stan vilket jag tycker är väldigt trevligt, vi är ju nästan från samma land (ialla fall när man är här långt borta)...

Idag var det planerat att jag skulle åka ut i fält till den mest hårt drabbade zonen. Denna zon ligger så avlägset att man måste korsa gränsen till Vietnam och sedan köra in därifrån till zonen igen. Det är endast en person från kontoret som varit där förut, Mr V, och folket lever på gränsen till svält. Det är inte så vanligt att folket i Laos faktiskt svälter, det är ingen hungersnöd på det sättet som det är i Afrika. Så WFP vill därmed utforska denna zon. Hur vi på bästa sätt kan leverera mat (som sagt ”road access” är ett stort problem). Göra bedömningar för framtida projekt. Och jag skulle göra min nutritionsstudie. MEN nu är det ändrade planer, men endast för mig. De andra har redan åkt iväg till dödszonen. Jag hoppas de kommer tillbaka hela och rena!

Igår kväll var jag peppad och redo. Hade tagit första malariatabletten (på inrådan av min franska sjuksyrra). Och det enda jag egentligen var orolig för denna gång var just malaria eftersom det är ett rätt malariadrabbat område. Chefen uttryckte väldig oro för att jag skulle åka men jag kontrade med att inget kan bli värre än min första fälttripp då vi fick vandra i en vecka och jag levde på ris och ormbunke. Men denna gång är det vandring i djupa skogar utan stigar. Farliga stup. Landslides. Regnsäsong… Massor av blodiglar. Mygg. Helt enkelt rätt farligt för en swedish girl like me. Men fortfarande tänkte jag att klart jag åker, jag är inte den som ger upp i första taget. Detta blir ju spännande. Men sen ringde jag Mr V som ju har varit där förut. Och han nämnde ormar, vilda elefanter, tigrar och dessutom hade han haft med sig en polisman med gevär förra gången som skydd. Och om jag blir sjuk eller något allvarligt händer så är jag helt isolerad mitt i djungeln. Så till slut bestämde vi att jag stannar hemma. Och åker ut i fält i slutet på nästa vecka istället. Då ska jag till ”blodigel-distriktet”  där iglarna suger ditt blod bara de tittar (har de ögon?) på dig. Men första timmen i galgen är värst som moster alltid säger så detta ska nog gå vägen…

Och här kommer lite obligatoriska djurbilder! I love animals! Detta får mig att tänka på en sång som Sophie skrev i lågstadiet: I love animals, I love animals, I love fish and cats and dogs...och sen minns jag inte fortsättningen (S, fill me in!). Men någonstans har vi den inspelad på en av våra "demos" som vi så flitigt kämpade med för att bli kända. Ok, tillbaka till Laos och nutiden.  Dessa sötnosar hittade jag i fält och jag ville ta hem allihopa!

Fotnot: Den här kannan slåss vi alltid om när vi har köpt iskaffe. Som bekant får man take-away i en sölig plastpåse med ett litet snöre, rätt opraktiskt. Men idag hann jag norpa åt mig den eftertraktade kannan!

Som jag nämnt för länge sen på bloggen så betyder mitt namn på lao successfull eller victory. På senaste har jag lagt märke till att jag tycker att många säger mitt namn när de pratar. Och så viktig kan jag väl inte vara att de måste prata om mig hela tiden?

Så jag har tagit reda på om mitt namn också betyder något annat. Och det är mycket riktigt. Om man uttalar det på ett annat sätt än för successfull och victory så betyder det somehting like that. Detta kan ju vara en rätt förekommande fras i talspråket så mysteriet är löst!

Apropå språk så känns det omöjligt för mig att lära mig lao. Det största problemet är uttalet. Det blir många skratt när jag försöker. Men jag skrattar tillbaks för lao-folket kan vara rätt kassa på engelskt uttal.... Och till mitt uttals-problem hör ett ännu större problem, nämligen betoningen. Detta innebär att ord kan stavas likadant men har olika innebörd beroende på HUR de uttalas. Och det kan lätt bli galet ibland. Ägg, kyckling, långt borta och nära är alla fyra samma ord men med olika betoningar. Det kan ju bli hur fel som helst när en falang (utlänning) ska göra en omelett eller fråga om vägen! Skönt att jag har en drös lao-människor som gör jobbet åt mig. Men kanske är det av just den anledningen jag knappt kan räkna på lao... Shame on me!

Nu ska Ms Successfull / Ms Victory / Ms Something like that sätta igång för dagen. Analysen av essentiella micronutrienter fortsätter. Idag står järn och vitamin A på agendan.


 Ps. På thai blir mitt namn Salinee. Sophie blir Sujelaa. Kenneth blir Kaanin (skrattar varje gång...!) Ds.

Idag är det sex veckor kvar tills jag sätter min fot på planet från Bangkok och hem till Sverige. Och idag var jag nästan hemma i Helsingborg. I alla fall för någon minut. På lunchen såg jag plötsligt något intressant och började skrika:

 "THAT'S MY HOMETOWN! MY OLD SCHOOL IS JUST ACROSS THE STREET FROM THERE! AND DURING THE GAMES I CAN HEAR THE NOISE ALL THE WAY TO MY HOUSE!"

Kan ni gissa vad jag såg? En fotbollsmatch från Olympia från lilla sketna Helsingborg! Och detta såg jag i lilla sketna Salavan! Jag har förstått att det är någon typ av ungdoms-EM nu och det har spridit sig ända till Thailands sportkanaler (Laos är väldigt influerat av Thailand, de snor både det ena och det andra).

Annars är det mest rapportskrivning som gäller. Jag får lägga på ett ordenligt kol nu för antagligen åker jag ut till fält den 23 juni igen och fortsätter med researchen. Så det hade varit skönt att få så mycket som möjligt gjort innan dess!

Nu tillbaks till rapporten. Idag är det zink som gäller! Och tur är väl det att de äter pumpafrön annars vet jag inte hur det skulle gått på den fronten... Fast riktigt så enkelt är det ju inte.



Fotnot: pumpafrön är rikt på zink...

Lika trött idag men vem brukar inte vara det på måndagar? Har rullat på rätt bra ändå med rapportskrivning. Fast roligare kan man ju ha det. Och förresten, för er som forftarande funderar på "vad är detta?-bilden" lite längre ner på sidan, så ska jag avslöja att det är... en rutten morotsstav. Jag gav chauffören en morotsstav att knaga på och sedan har den legat där en hel vecka och ruttnar sakta men säkert. Igår låg den fortfarande kvar på skrivbordet. Slutsats: morotsstavar funkar inte riktigt på denna sida av jordklotet. Snart hemåt och ikväll blir det nog enbart hommus till middag, har en del över sen festen och jag vill helst inte att den går samma öde till mötes som den stackars morotsstaven!

Festen igår blev lyckad! Bilder kommer... Är rätt trött nu så det är dags för mig och cykeln att trampa hemåt. Hundarna ska matas och kanske det blir en promenad. Sen ska jag pyssla med lite "måste-göra-saker". Vi får se hur länge ögonen orkar vara öppna!

Nu är denna arbetsdag slut och jag googlar runt på lite recept. Imorgon blir det inflyttningsfest och middag chez moi.
Idag har jag fått en väldigt trevlig nyhet! Från den första augusti har jag en lägenhet i Malmö, det blir najs! Back to the roots!
Folk håller på och gapar på kontoret för att inte jobbmailen fungerar, hallå, klockan är 17.00 och det är fredag. Relax!

Nu ska jag cykla till marknaden. Hoppas hoppas jag hittar dill! Ikväll ska jag nämligen provlaga dillhommus med chili. Mumsigt!

Det är lite stressigt denna vecka. Känner att det är lite för många grejer som snurrar runt i huvudet. Jobbansökningar, application letter till Public Health masterprogrammet, nutritionsrapporten, och ännu en ny rapport som är påbörjad idag om olika NGO:s (non-governmental organizations) i Salavan och Sekong, och mitt housewarming party på lördag med hela Salavans västerländska befolkning (ca 15...). När jag har party så ska det banne mig vara party (och får ofta skylla mig själv när jag står där stressad som aldrig förr och ska dekorera 50 miniprinsessbakelser) men har inte riktigt hunnit planera allt ännu. Så det får snart bli dags för Housewarming Party Food Programme.

Idag på förmiddagen har jag varit och intervjuat två organisationer som arbetar i Salavan. Först bar det av till Village Focus International och sedan Oxfam Australia. Jag undersöker i vilka områden de arbetar, vilka projekt de har, vilka samarbetspartner de har i regeringskretsarna och samtidigt promota WFP och förklara hur vi kan samarbeta i framtiden. Sedan ska även några andra organisationer besökas i Salavan. När det är klart blir det dags för Sekong (grannprovinsen där WFP också arbetar) och se vilka filurer som håller till där. Och allt detta ska rymmas i en rapport som HJ ska använda för future project implementation.

Regnar mycket nu. Lite grått och trist. Men vissa dagar stekhett. Ingen ordning och reda.
Hundarna mår bra men är lite stökiga emellanåt, äter upp nytvättade underkläder och bråkar. Igår blev de badade och shamponerade men självklart ska de rulla sig i sanden precis efteråt. Det var nog allt för idag! Just det, igår fick jag en rejäl bula i pannan när jag slog i huvudet i ett zinktak på marknaden. Marknaden är inte byggd för jättar som jag.

Äntligen! Har jag fått mitt uppehållstillstånd och multiple-visa-entry. Nu kan jag åka vart jag vill utan att behöva tjafsa med gubbarna vid lao-gränsen och betala massa dollar. Problemet är bara att nu har jag inte tid att resa iväg och turista. Men passet kom passande (jag säger det igen, en ordvist piggar alltid upp) tillbaka idag från immigration office, nu är det nog nämligen så att jag ska åka ut i dödszonen i alla fall. På måndag åker vi ut om huvudkontoret godkänner budgeten. Men man vet aldrig vad som händer... Och för att nå dödzonen måste vi korsa gränsen till Vietnam och sedan köra in i Laos igen på en speciell väg. Därmed måste jag ha passet med mig. Ska man vara i Vietnam mindre än 15 dagar behövs inget visum men det kan vara krångel ändå vid gränsen, de gör ju lite som de vill här. Vi får se om de släpper in mig eller inte. Är rätt van vid att handskas med krångliga byråkratiska kommunistgubbar vid gränserna nu. Hoppas de inte läser bloggen, då är jag riktigt illa ute...

Idag har jag funderat på pumpafrön. Och gurkfrön. Och på gröna bladgrönsaker. Källor till fett har också fått vara med på ett hörn idag. Ingen använder olja eller animaliska fetter (typ ister). De äter heller knappt någon fisk eller kött. Så fettintaget är väldigt begränsat. Här snackar vi inte vilket fett de bör äta (tänker på fettkriget som ständigt pågår i västvärlden) utan här snackar vi om de äter fett överhuvudtaget. Jag möts av kontraster. Varje dag.

Måndag igen. Fy vad tradigt! Så känner jag idag. Men det går bra med my little baby (rapporten). Idag har jag haft en del fokus på svamp. Okej källa till protein om det  inte finns något annat att välja mellan. Även rikt på kalcium och järn. Och folket i byarna är rätt bra att på att äta svamp när det är säsong. Kanske inte så konstigt när de bor mitt i skogen där det även regnar mycket. Tummen upp för svamp!

Idag är jag väldigt anti-måndag så vi tar en titt på vad som hänt i helgen istället:

Fredag: Lao-middag hemma i Noi's nya hus. Och såklart Berrlao. Här får man inte sitt egna glas utan man dricker ur samma glas, en person i taget. Det är viktigt att alla ser att man dricker, annars får man dricka igen.

Lördag: Tog bussen till Pakse 07.30. Hemma igen 18.30. Med tre emmentalerostar (äntligen!), en flaska rödvin (öl är tröttsamt i längden, dags för lite lyx!) och en pizza (som hamnade i frysen och får förtäras endast i nödfall!). Kvällen blev lugn efter denna varma och svettiga dag i Pakse. Adrenalinet fick sig dock en rejäl utsöndring när jag såg en stor spindel på väggen och kvällen blev inte så lugn längre. Men jag löste det problemet...

Söndag: Jag gick upp 07.30 (igen..) för att steka american pancakes till Noi och hennes mamma. Var såååå trött men har man lovat så har man lovat. Efter pannkaks-partyt ägnade jag tid åt mina små darlings Maria och Rapahael. Jag ger dom all kärlek jag har men jag kan fortfarande inte låta bli att tycka det är jobbigt när hundar ska slickas hela tiden. Det är nog därför jag inte är någon hundmänniska. Men jag kanske blir. Trodde aldrig jag skulle bli en friluftsmänniska (eller en människa som i alla fall klarar av småkryp och skogsliv) men titta vem som lever loppan i Laos djupaste skogar.

Det finns mycket utrymme till att tänka här. Speciellt ute i fält. En natt när jag äntligen fått ordning på mitt myggnät och kunde lägga mig ned. Fått det att hänga lagom högt. Stoppat in varenda nätmillimeter under bambumattan (inget skönt underlag att sova på men kunde varit värre). Då. Så kom jag på det.

Har haft en känsla ett tag att jag faktiskt kommer att sakna Laos. Den känslan skulle jag aldrig haft i mars när allt kändes som jävligast. Men nu kom jag på vad denna känsla är, vad jag kommer att sakna. Jag kommer att sakna möjligheterna. Möjligheterna som finns här på denna sida av jordklotet. Möjligheterna att kunna varva ner, inte stressa, ingen trafik, att få besöka byar och upptäcka att vi människor är rätt lika men ändå så olika (och tvärtom) och att vi har olika tankesätt, att få vara i värmen, kunna cykla till marknaden och botanisera bland alla färska grönsaker och tropiska frukter, att få lära känna en annan kultur på djupet, att faktiskt få andas en annan kultur, att vara en annan kultur, att få sitta på ett FN-kontor, att kunna resa till spännande platser.

 Och jag vet inte om detta låter vettigt, men kanske är det viktigaste för mig att få möjligheten att längta efter det jag saknar allra mest. Nämligen mitt ”gamla” liv där hemma. You don’t know what you got until you miss it a lot. Känslan av att jag faktiskt får komma tillbaka till allt det jag saknat. För om sanningen ska fram har jag emellanåt känt mig som en fånge här. Inte tillåtit mig själv att få längta. Lika bra att ställa in sig på att jag är fast här för alltid, kanske blir lättare så. Men gräset är alltid grönare på andra sidan, eller hur? Och jag tror att precis som jag nu saknar möjligheterna i Sverige kommer jag att sakna möjligheterna i Laos.

Det var allt för idag. Numera skrattar jag mig genom dagarna här (några stänk av tårar också). Men det tog lite tid och än är det inte över. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över detta.

Jag har fått reda på en spännande sak. Nämligen att man kan baka sockerkaka i en riskokare! Såg detta i HJ:s koreanska kokbok. Eftersom jag inte har någon ugn (ni som hängt med ett tag kanske minns att jag hade stora planer på att köpa en i Thailand men det blev lite svårt med logistiken) så tyckte jag detta lät väldigt spännande. Kakmonstret i mig såg plötsligt stora möjligheter att baka både det ena och det andra. Fortsättning följer...

Och sen måste jag även informera hur man tillagar insekter. I detta fall syrsor:

1. Först tvättar man syrsorna noga
2. Sedan läggs de i vatten med salt (för att göra dom ännu renare)
3. Sedan drar man av ben och lite spröt
4. Sedan dags att dra ut alla invälvor (gäller nog att vara fingerfärdig)
5. Till slut har man typ de krispiga delarna kvar av syrsan
6. Fräs syrsorna med kryddor
7. Mosa syrsorna och du får något som liknar spenat eller grönkål

Det ska tilläggas att jag inte har provat att varken tillaga eller smaka på detta. Men i vår kyl har vi numera en plastburk med denna delikatess (?)... Insekter är näringsrikt. Innehåller protein, fett (faktiskt en del fleromättat fett), lite calcium, järn och niacin. Därmed ett substitut för fisk och kött, bra för folket i byarna att äta insekter! Konsumtionen av kött och fisk är extremt låg så det gäller att uppmana dem att äta insekter, sniglar, grodor och krabbor.

Jag hoppas ni har lärt er något av att läsa min blogg. Är skafferiet tomt och du har en skog till förfogande: ut och plocka ormbunke och leta insekter! Smaklig spis =)

Godmorgon Sverige och grattis till min blogg....inlägg nummer 100!

Igår var en tråkig dag på kontoret. Mina ögon gick i kors och jag försökte fokusera fokusera fokusera. Och producera. När dagen var slut var jag ännu en tabell rikare. Går sakta men rätt säkert (hoppas jag) framåt med rapporten. It's my little baby och jag måste se till att ta hand om den väl och se till att den växer. Tyvärrr har jag ensam vårdnad och ingen att riktigt bolla med. Men det ska nog gå bra ändå. Det har det gjort hittills fast med mycket svett (tur att det är svalare nu) och tårar.

På kvällen fick jag dock en trevlig överraskning. Nämligen busstransporterad pizza från Pakse! Så lyxigt att kunna äta sitta i soffan och äta slicad pizza i Salavan. Tack till Noi för denna kulinariska underbara upplevelse! Noi har sin mamma på besök och hon har jobbat som kock till en svensk familj som arbetat i Laos. Så kanske kommer det lagas svensk mat med en touch av Laos (eller tvärtom) de närmsta dagarna...

I morse gick jag upp tidigt för att steka pannkakor till frukost. Precis smetat ner pannan med första pannkakan och strömmen går. Det var inte snällt! Så det var bara att vänta ett tag och sedan kom strömmen lyckligtvis tillbaka och vi kunde få mumsiga pannkakor till frukost! Och dessutom är jag rätt glad på köksfronten för jag får låna en fungerande stekpanne-kokplatta (?) av Noi vilket innebär att jag inte längre blir lika begränsad i köket (dvs jag kan steka pannkakor varje dag!).

Idag fyller Farmor 92 år och vi pratade en lång stund på telefon, det var mysigt! Hon tycker det är ganska häftigt det här med tekniken och hänger med i svängarna: "Det borde finnas sånt där bredband i himlen så att man kunde prata med dom där uppe".

Och vad händer på the office idag? Förutom ett strömavbrott (igen) så har jag funderat på om jag ska använda medelvärde eller median i sammanställningen av den insamlade informationen. Det skiljer sig ganska mycket mellan de intervjuade hushållen (exv hur många måltider/dag, hur ofta de äter vissa livsmedel...) så det kan lätt bli ett missvisande resultat pga denna variation. Och då om jag inte minns fel så är median bra att använda. Jag njuter inte direkt av att sitta och skriva på min rapport. Det är inga roliga dagar på kontoret nu. Men tur är att jag har roligt utanför kontorets dörrar. Igår blev det mexicano-dinner och falskt gitarrspel. Arriba!

Mitt vänsteröra är fortfarande (b)lockat. Det är ett väldigt ihållande lock som inte vill försvinna. Blir väl tvungen att ringa FN-doktorn men jag vet att det enda råd han kommer att ge är att åka till Thailand. Det hade ju i och för sig varit ganska trevligt, en banana split på Swensen's är aldrig fel, men känns bara lite onödigt. Har konsulterat min franska sjuksköterska här i Salavan och hon tycker att jag i alla fall ska åka till Pakse. Hon berättade en skräckhistoria om hennes vän som hade fått ett riskorn i örat och läkaren pratade samtidigt i telefon och var väldigt oförsiktig när han skulle få ut riskornet så denna vän var helt förstörd efteråt. Riskorn eller ej, jag är inte så sugen på att låta någon peta mig i örat.

Idag känner jag mig även blockad i hjärnan. Det är så mycket som struktureras och sättas på rätt plats när det gäller resultatdelen i min rapport. Men, rome wasn't built in day...och inte heller min rapport.

Helgen har varit väldigt kulinarisk! Noi har lagat lao-mat till mig och jag har lagat pannkakor och italiano-mat till henne. Och vi har gjort himmelska fruktshakar. De kilo jag förlorade i fält har nu åter hittat sin plats!