fromesswithlove

Det finns mycket utrymme till att tänka här. Speciellt ute i fält. En natt när jag äntligen fått ordning på mitt myggnät och kunde lägga mig ned. Fått det att hänga lagom högt. Stoppat in varenda nätmillimeter under bambumattan (inget skönt underlag att sova på men kunde varit värre). Då. Så kom jag på det.

Har haft en känsla ett tag att jag faktiskt kommer att sakna Laos. Den känslan skulle jag aldrig haft i mars när allt kändes som jävligast. Men nu kom jag på vad denna känsla är, vad jag kommer att sakna. Jag kommer att sakna möjligheterna. Möjligheterna som finns här på denna sida av jordklotet. Möjligheterna att kunna varva ner, inte stressa, ingen trafik, att få besöka byar och upptäcka att vi människor är rätt lika men ändå så olika (och tvärtom) och att vi har olika tankesätt, att få vara i värmen, kunna cykla till marknaden och botanisera bland alla färska grönsaker och tropiska frukter, att få lära känna en annan kultur på djupet, att faktiskt få andas en annan kultur, att vara en annan kultur, att få sitta på ett FN-kontor, att kunna resa till spännande platser.

 Och jag vet inte om detta låter vettigt, men kanske är det viktigaste för mig att få möjligheten att längta efter det jag saknar allra mest. Nämligen mitt ”gamla” liv där hemma. You don’t know what you got until you miss it a lot. Känslan av att jag faktiskt får komma tillbaka till allt det jag saknat. För om sanningen ska fram har jag emellanåt känt mig som en fånge här. Inte tillåtit mig själv att få längta. Lika bra att ställa in sig på att jag är fast här för alltid, kanske blir lättare så. Men gräset är alltid grönare på andra sidan, eller hur? Och jag tror att precis som jag nu saknar möjligheterna i Sverige kommer jag att sakna möjligheterna i Laos.

Det var allt för idag. Numera skrattar jag mig genom dagarna här (några stänk av tårar också). Men det tog lite tid och än är det inte över. Och jag vet inte om jag är glad eller ledsen över detta.